Hemlös
Det var den kallaste december i mannaminne, kyrkornas tinnar och torn pekade som känslospröt upp till den gode Herren i den krispiga, isande kylan som en arkitektonisk bön om värme och himlafärd. Vintern var rekordkall men ändå – på trottoarerna huttrade folk framåt i julkommersen och på gatorna for bilarna fram och tillbaka som om det aldrig skulle ta slut. Det gjorde det inte heller, livet gick vidare trots väder och vind för de allra flesta.
För en del tog livet tyvärr slut just där och då. Cirka nittio tusen tusen människor om året dör i Sverige. Något högre statistik i december – perioden mellan 15.e december och en bit in på januari är den tid på året då flest människor avlider. Det var alltid särskilt sorgligt att komma hem till folk just då när döden slagit till vid julhelgen. Så påtaglig med sitt glädjebudskap, värmen, julgranen, julljusen, julklapparna- ni vet vad jag pratar om.
Den glädje man ackumulerar inför julen verkar göra ett oväntat och plötsligt besök av döden ännu grymmare. Just vid den här tiden jobbade jag mest med jourverksamheten på bårbilen. Mitt jobb var att ta emot telefonsamtal från någon av de två stora statliga uppdragsgivarna. Ett samtal och därefter visste man vart man skulle inte vad som väntade. Sen ringde man ett samtal själv för att förvarna och därefter hämta upp sin kollega.
Som sagt december och särskilt just julen var tung på många sätt. Vid ett tillfälle när vi kom tillbaka till Flygande Farmors Begravningsbyrå för att ta en fika efter en utförd transport låg där en frusen medborgare vilken föreföll uppenbart utcheckad från den sociala gemenskapen utanför vår entrédörr. En uteliggare kort sagt. Vi blev tvungna att väcka honom för att komma in då han blockerade dörren ihopkuren som han var för att kunna hålla den hänsynslösa Stockholmskylan stången.
Det var sent på natten och vi tyckte utomordentligt synd om honom. Vi skulle häcka därinne i jourlokalen under natten i väntan på de jobb som kunde ringas in och vi tänkte att vi lika gärna kunde släppa in honom i värmen. Ge honom lite värme, kaffe, mackor och några cigaretter – tja kort sagt vad vi kunde hjälpa till med.
– Jag la mig verkligen utanför rätt dörr i kväll, sa Lasse och mumsade för honom oväntade mackor i den lika oväntade värmen.
Han lät sig väl smaka, drack flera koppar kaffe och varje cigarett han rökte puffade han i sig som vore de de sista i hans liv. Efter flera timmars väntan fick vi till sist ett jobb varvid vi blev tvungna att visa honom på porten för den gången i alla fall. Under färden till vårt nya uppdrag tittade vi ut över det svinkalla Stockholm och dryftade vår nyfunne väns öde.
Vi var rörande överens om att det var för djävligt. Oavsett bakrund förtjänar inga människor att frysa på det sättet i ett civiliserat samhälle som kallar sig just civiliserat till yttermera visso demokratiskt och allt det där. Det är inte ok att människor som av en eller annan anledning havererat skall behöva frysa ihjäl utestängda från värmen.
Den här kaffe macka cigarett-proceduren upprepade sig gång efter annan när vi kom tillbaka efter olika uppdrag de kommande dagarna. Det var inget konstigt med det tyckte vi ty det drabbade ingen fattig, ingen kom till skada. Glädjande nog var det inte bara jag och min relativt fasta kollega som anammade den här medbroderliga omtanken. Även de andra skiften hakade på.
Under en sen natt tänkte jag där vi satt och fikade på hur det ändå var för Lasse när vi var ute på jobb och kanske inte kom tillbaka på 10- 12 timmar, vad gör han då? Går omkring på gatorna ? Det slog mig att bredvid vårt garage fanns det ett lite utrymme, eller rättare sagt en skrubb, vilken inte användes till någonting, inte ens till förvaring. Jag och min kollega gick och kollade av detta utrymme som hölls stängt med bara ett hänglås.
Den tunna dörren gled upp och vi slogs av hur varmt det var, varför eldades det för kråkorna ? Förklaringen var ett stort element vilket hängde på den ena väggen. Det lilla kyffet såg ut att en gång varit ett kontor och var litet som sjutton men det skulle rymma en nittiosäng, ett nattduksbord, en micro – ja det allra nödvändigaste men inte mer.
Lasse, som just den här natten inte var tillstädes ty det var ruskigt kallt hölls således i okunskap om våra planer. Nästa dag åkte vi till IKEA där vi köpte den billigaste säng vi kunde hitta, resten fanns i garaget och det var mest prylar från olika dödsbon. Vi städade ur det lilla utrymmet och började med att lägga på en matta, varefter vi fyllde på med sängen, en micro, golvlampa, stereo av enklare model – absoluta och enklare nödvändigheter för ett värdigt boende.
Till sist blev det riktigt beboeligt om än inte mysigt. Det blev i vart fall bättre än att kura utanför en dörr. Allt stod klart och när vi flera timmar kom tillbaka till kontoret efter ett utfört jobba så låg han där. Vi väckte upp honom och bjöd sedvanligt in till kaffe och mackor. När han verkade mätt föreslog jag och min kollega att vi skulle ta en mycket kort promenad, vi ville visa någonting.
Vi gick kanske ett hundratal meter och stannade upp utanför den grå, tunna dörren med ett hänglås. Jag öppnade och sa åt Lasse att kliva in och se sig om vilket han gjorde varefter han tittade på oss och undrade varför vi visade honom detta. Vi förklarade för honom att det var hans tills vidare, förutsatt att han skötte sig och inte pundade i rummet. Han tittade på oss som om han inte trodde sina öron, ett varmt rum bara så där under den kallaste vintern i mannaminne.
Hans ögon var blanka av tacksamhetens tårar när han kramade om oss och jag lämnade över en ”knippa” med två nycklar. Den ena gick till hänglåset, den andra till garagedörren ty i garaget fanns en toalett med handfat. Visserligen den skabbigaste toalett man kunde tänka sig men ändå bättre än ingenting. Förvisso inga duschmöjligheter men det hade ju inte ens likdrängarna och allt kan man inte få. Med hyfsat stränga förmaningar lämnade vi Lasse för ännu ett jobb i dödens fotspår.
Han hade berättat för oss att han varit heroinmissbrukare en lång period och genom detta förlorat allt han haft kärt i sitt liv och lite till. Anledningen till att han just då tänt av sen en tid var förmodligen att han var helt under isen. Ingenting fanns kvar och hans förmåga att införskaffa smack hade kraftigt decimerats av en elak infektion i ena foten, han haltade betänkligt och hade väldigt ont.
En dag körde jag upp honom till akuten på S:t Göran där man skakade på huvudet och undrade varför han inte sökt hjälp långt tidigare. Han fick en del mediciner, bland annat antibiotika. Medicinerna fick jag betala men besöket skickades på räkning – bra så. Dagar blev till veckor och i det lilla rummet läkte så Lasse hjälpligt ihop. Var och varannan dag landade någon av oss vid rummet och lämnade in lite ”sällskap” i form av en kartong med nåt av familjen Dafgård och en liten slant till cigaretter och med mera.
Inget märkvärdigt men det gav situationen åtminstone fragment av värdighet. Lasse började se betydligt piggare ut, han skötte sig. Chefen hade utan förbehåll godkänt att rummet nyttjades på nåder av den forne heroinisten. Chefen hade många goda sidor och en av de största var förmodligen att han aldrig dömde någon på förhand. Hans dåtida sekreterare, Magica De Hex kallad, ondgjorde sig emellertid å det grövsta åt att omoralen på allvar slagit klorna i Flygande Farmors Begravningsbyrå.
Att man hade en fullblodsheroinist under taknocken var inte bra och som hon spydde galla. Det var lätt för henne att tycka med sin paradvåning på en av Stockholms förnämsta adresser som hon fått tack vare sitt arbetet på den stora begravningskedjan som i sin tur hade mycket goda kontakter med den sjukvårdsinstitution vilken ägde fastigheten där hon bodde.
Begravningskedjan där Magica de Hex tidigare arbetat var vid den här tiden även delägare i Flygande Farmors Begravningsbyrå. Britta Fondin, som hon egentligen hette rapporterade dagligen om att man lät en förtappad knarkare bo i det lilla rummet och till råga på allt gratis. Det inkom dock inga tecken på att begravningskedjan reagerade negativt på dessa rapporter.
Man tog inte in det helt enkelt, det kanske lät för otroligt. Å andra sidan reagerade inte begravningskedjan på så särskilt mycket och riktig fart på bitarna blev del väl bara då likförväxlingar med rötter i Flygande Farmors Begravningsbyrås hantering av de avlidna kom till allmänhetens kännedom via försåtliga skriverier i någon av de dagliga tidningarna. Så allt lunkade på till Fondins stora förtret.
Kall vinter
En torsdag satt chefen och slet sitt hår ty han hade svårt att få ihop det så att säga, det saknades hur mycket folk som helst till fredagens begravningar och transporter och han hade inte en chans.
– Det är lättare att hitta en isbit i helvetet än en kistbärare tills i morgon eller;
– Det är lättare att hitta en tjej utan sms-låns betald tribal-tatuering än en nykter pensionär som kan ratta likbil en fredag.
Fredagar var per definition den i särklass mest arbetstyngda dagen i veckan när det gällde begravningar. Alldeles för många valde/väljer att lägga begravningar då mest av praktiska skäl och det är ett typiskt svenskt fenomen men det var så det är. Hur som helst, bossen satt där och ondgjorde sig över övermäktiga mängden av uppdrag. Plötsligt sa han till mig;
– Du får fan gå och fråga heroinisten om han kan hugga i imorgon, han får pröjs enligt vanlig taxa och jag tycker fan att han kan ställa upp.
– Okej, jag frågar.
Det tyckte jag kände helt ok även om det kanske inte var det mest konventionella sättet att ragga arbetskraft på. Jag gick och knackade på Lasses dörr och frågade om han kunde jobba nästa dag med mig, åka med och bära kistor.
Han såg självklart förvånad ut men sa ja och undrade över klädsel. Jag tog helt sonika med honom till det lilla rum vi hade för bland annat förvaring av kostymer som sparkade likdrängar fått hänga av sig. Han provade ut en hyfsad sak som han tog med sig till sitt kyffe tillsammans med en slips jag knöt åt honom. En vit skjorta åkte jag och hämtade ut på företagets leverantör för slika ting.
Lasse hade själv svarta gympaskor och det fick duga. Budgeten förslog inte hade chefen suckat. Lasse var ruskigt orakad så jag fick sticka till honom en slant att köpa rakhyvlar för. Jag instruerade honom om att var startklar prick åtta nästa morgon och jag poängterade att det var oerhört viktigt för vi hade mycket att göra.
Vår stressade boss sydde ihop planeringen för nästa dag, folk var inringda och allt spikat. Det skedde delvis på min bekostnad i det att jag fick mycket att göra, många olika hålltider och inte en sekund över. Skulle det skita sig med en inbärning, skulle det skita sig på alla andra ställen också där jag och Lasse skulle vara med. Chefen lutade sig bakåt i sin kontorsstol, tog några djupa bloss och sa med en djup suck;
– Styr ihop det här nu, tror du det kommer att funka med pundaren?
– Ja, vi skall ju bara bära kistor, vad kan gå fel ?
– Allt, svarade chefen blixtsnabbt, det som kan gå fel går också fel.
Han lutade sig framåt, tittade på dagsplaneringen för fredagen, skakade på huvudet och sa;
– Bara Gud kan hjälpa oss nu.
Nästa dag stod jag prick åtta och knackade på Lasses dörr, inte ett ljud förstås. Jag lät det gå tio minuter till, inte en skymt av vår inneboende. Jag började få fjärilar i magen och efter ytterligare fem minuter ringde jag upp chefen som tydligen satt i fredagsköer på motorvägen;
– Ja, det är jag, Lasse är försvunnen, jag hittar honom inte någonstans
– Va fan säger du ? skrek falsetten i andra änden
– Jo jag får inte tag på Lasse, min kollega för dagen.
Här fällde vår temperamentsfyllde chef den klassiska kommentaren med den ljusa falsettröst som han alltid kom upp i vid stress;
– Det är då själva fan att ett av Stockholms största begravningsföretag skall stå och falla med en heroinist.
Men se där, där kom Lasse gående runt ett hörne i skjorta, slips, ny kostym, slätrakad och putsade skor. Han såg ut som en helt annan människa och det var märkligt att se. Lasse åkte med mig hela dagen och det fanns inget att anmärka på. Vare sig över hur han såg ut eller hur arbetena blev gjorda och vi klarade av vår dag med bravur. Vi jobbade uteslutande med olika bärningar och transporter, han såg aldrig några avlidna vilket kanske inte heller varit så lämpligt.
Lasse jobbade flera gånger därefter vid behov. Efter ett par månader började det dock gå utför och han började bjuda in likasinnade till sitt kyffe och tände på med dem. Det började se oroväckande skräpigt ut vid hans dörr, bland annat sopor och en massa oförklarliga prylar. Trots upprepade tillsägelser hände inte så mycket i positiv bemärkelse, jag själv pratade med honom vid flera tillfällen.
Han verkade hjälplöst fast och det fanns inte så mycket man kunde göra och jag hade ingen vetorätt när beslutet fattades om att han måste ”vräkas.” Den enda trösten just då var att det var så kallt ute längre.
Sensmoralen är dock; man kan alltid försöka hjälpa en annan om man har möjlighet därtill. Den julen när vi började ge Lasse mackor och kaffe, samt efterspelet var nog den gång i livet jag själv varit närmast julens egentliga budskap. Detta att försöka hjälpa någon annan.
